..när man tänker efter. Jag vet inte om det är våren eller åldern, men jag börjar fundera på det här med radhus, kanin och trädgård. Visst är mina lotter jättefina och vår gård här utanför också där barnen kan cykla...  MEN det tog mig mer än 10 år innan jag accepterade att jag bodde i lägenhet och jag har väl egentligen aldrig riktigt trivts. Det känns trångt och jag vill ha svängrum. Minns när jag växte upp att man kunde sjunga, spela piano, hamra och spika, dansa när som helst på dygnet utan att känna att man stör andra än möjligen de man bor tillsammans med  . Lägenhetslivet tog död på mitt musicerande eftersom jag alltid var rädd att störa någon. Nu har vi en granne som spelar trummor och gitarr - inte för att det stör så mycket, men det är lite som en tagg i själen att han vågar spela och inte jag. Jag börjar dessutom få lite abstinens. Det kliar i både stämbanden och pianofingrarna.  Nu har jag inte ens något piano utan endast tillgång till en halvkass keyboard som inte har komplett omfång. Den går med andra ord inte att spela något vettigt på.

Ett hus, en trädgård, mitt piano och en stor kopp kaffe i morgonsolen på verandan...   Ahhh